Det känns så otroligt konstigt att tiden går så fort i vissa fall. I andra fall inte.

Jag har varit hemma i 2 veckor nu men det känns som om jag inte varit i Uganda på minst ett halvår.

Den extremt korta planeringen nu senast är nog den största anledningen till att det känns som att jag knappt varit där. Vi har heller ingen resa ner inplanerad i nuläget och det tycker jag är jobbigt.Jag vill gärna veta.

Jag är sån.Oavsett om det är 203 dagar kvar så är det ändå bättre än att inte ha nåt planerat alls. Det som gör det svårt att planera är såklart livet... Det är så mycket att ta hänsyn till.

 

Men klart är att ju fler gånger man åker,desto mer vill man dit.Man lämnar ännu en liten bit av sitt hjärta där varenda gång.På så vis så är hjärtat aldrig helt längre.

Det är okej att vara ifrån mina egna barn under några veckor på ett år därför att den kärleken tummas det aldrig på.Jag vet att dom har det bra hemma även om inte jag är där.

I Uganda handlar det om en total förändring för dom barnen då vi kommer. Glädjen är total,dom leker och dom vet att det kommer att hända roliga saker. Dom vet också att vill man vila lite i någons famn så får man det....