Jag får vara med om mycket i Uganda. Mycket tack vare Sam och mycket tack vare att jag inte längre är rädd för att röra mig i Uganda på samma sätt som jag var förut.

När vi reser tillsammans jag och Jennie så är det alltid så otroligt mycket lättare att utföra ett bra arbete med barnen och Eddie, och att vara på Bristol  är också mycket roligare när vi är tillsammans. Jag säger inte att jag lider av att vara ensam där för jag älskar varenda sekund oavsett om vi är många eller jag är ensam men Bristol är vårat därför känns det alltid bättre när vi är båda.

Kampala är en bullrig stad och Uganda är ett rörigt land och det är inte alltid säkert.Men det är inte livet heller oavsett var man än befinner sig. Bort från jorden tas man inte innan man själv väljer att göra det alternativt att det är dags och då är jag helt säker på att man hade blir tagen bort oavsett var man befinner sig.

Jag tänker inte vara rädd och jag tänker inte begränsa mig i mina upplevelser för saker som kanske kan hända för det vet vi ändå ingenting om. Respekt och ett säkerhetstänk absolut, men jag vägrar att vara rädd.

Tack vare att jag har valt att inte vara rädd så har jag fått se Kiwangala,mitt paradis på jorden.Jag har fått se vart Sam kommer ifrån och vart han kommer att ligga i sin sista vila den dagen då det är dags för han.Jag har fått se en massgrav med tusentals av döda människor sedan kriget och jag har hört Eddie berätta hur han flydde från sitt hem med bomberna vinande kring benen från samma krig och jag har sett ett litet barn dö på Mulago.

Jag har träffat en sjuk gammal man som levde upp av mitt besök och jag har fått krama en gammal tant som ännu pratar om mina lena fötter. Jag serveras den godaste matooken på golvet som jag får äta med människor som har levt livet mer än vad jag nånsin kommer att göra, inte har jag tid att vara rädd då.

 

 

 

                                                                                       Anna