Jag lägger mig, och jag vaknar upp i min egen säng...Jag slås av tystnaden och jag slås av att jag faktiskt tycker att vi har det fint där vi bor nu.Jag tyckte inte det innan jag åkte riktigt men när jag steg innanför dörren igår så kändes det faktiskt som att jag kom hem.

Tystnaden och ensamheten stör mig inte alls,den är inget problem,men när 3 älskade och saknade ungar dundrar förbi med kramar och hej så är det absolut mer än skönt och jag kan inte låta bli att längta till imorgon när killarna kommer hem igen.

 

 

Tystnaden är något jag kan sakna när jag är i Uganda.I stan är det aldrig tyst.Inte på skolan heller av förklarliga skäl.Rummet på hotellet där vi bor ligger mot en bakgård där ett gäng håller till och dom är fulla från morgon till kväll,alla dagar utan söndag.Dom skrålar och skrattar och det spelas musik konstant.

På nåt konstigt vis så störs man inte av det och Sam skrattar ofta åt alla historier dom drar.

En dag hade en vän till dem slagits ihjäl av sin man men inte ens det störde deras glada humör medans jag i mitt stilla sinne undrade om dom var dumma i huvet på riktigt....men vardagen i Uganda är inte som våran,det är bara att acceptera det.

 

Här hemma har våren kommit på riktigt medans jag varit borta och det är grönt överallt.Vi går mot den tiden på året som åtminstone jag mår absolut bäst på och jag känner livet i mig.Inte för att jag vet hur just mitt liv ska komma att se ut framöver, men bara att känna att jag har ett liv det gör mig lycklig.

 

 

                                                                                             Anna