Så har då dom första dagarna gått på min nionde resa ner till Uganda. En resa som gjordes i frustration och i en stor portion sorg över det Nejet vi fick på Eddies och Sams visum. Jag kände framförallt Sams förtvivlan ända från Uganda och hem och nu med facit i hand så är jag otroligt glad att jag valde att åka ner och ge honom hoppet tillbaka på livet,trots att det var ett snabbt beslut som kanske är svårt att förstå.

Av de 10 timmarna jag tillbringade på planet så sov jag nog bort 8,sömn har definitivt varit en bristvara den senaste tiden för min del.Sedan har jag både hunnit vara på Bristol hos barnen samt fira min egen 40 årsdag på ett i mina ögon exemplariskt vis.

Idag har jag gjort det som var en av anledningarna till att jag åkte,jag har haft möten på både Svenska och Norska ambassaden. Väl bemött på båda och på den Norska ambassaden fick jag till slut träffa chefen så jag kunde förklara vårt ärende för honom på mitt eget språk och jag tror att han lyssnade faktiskt. Jag fick iallafall lite tips om hur vi kan gå tillväga nästa gång vi ska söka visum för dem för naturligtvis så kommer vi att söka igen,vi kan ju inte bara ge upp, det ligger liksom inte för mig och Jennie.

Nu har vi precis ätit lite mat och det blir en lugn kväll på hotellet. Imorgon ska jag ut  till barnen igen på Bristol.

Det är lov nu så där är lugnt.Bara 68 barn kvar men det känns fullt tillräckligt just den här den här gången.