Nu är jag på väg igen...Några timmar på Amsterdams flygplats bara sen är jag hemma. Jag tror varenda gång som det är dags att lämna Uganda att jag ska vara förberedd,att det ska kännas lättare men det är precis samma känsla varje gång, tänk om det är sista gången jag ser dem?Tänk om jag aldrig kommer dit igen?

Jag har haft 2 jättebra veckor som susat förbi ännu fortare än vad dom brukar.Mycket skratt men också allvarliga samtal om livet och den känslan som faktiskt infinner sig hos nån som inte tillåts att lämna sitt land fastän den människan vet att den bara har ärliga avsikter. Det gör ont i dem mer än vad jag tror att vi förstår.

Jag har haft en liten barnaskara att se den här gången och det är en annorlunda känsla men enkel när dom är så få.

En dag så satt jag dock med en liten malariasjuk flicka i knät,hon var varm och utslagen av febern och när hon tittar upp på mig och säger -Jag vill ha min mamma, så vet jag inte vad jag ska säga...Det är klart att hon vill,det är bara inte lika klart att hennes mamma vill ha henne...Det säger jag naturligtvis inte utan jag håller henne bara lite hårdare och lite närmare för att iallafall försöka fylla en liten del av det som borde vara en självklarhet för någon som är liten.

                                                                                            Anna