Vårt arbete på Bristol innebär ofta snabba och ibland svåra beslut. Det måste liksom kännas rätt hela vägen.

Vi har sedan projektets början haft ett klart beslut om att vi aldrig ska hjälpa till med mat till barnen och det beslutet har vi hållt stenhårt fast vid. Vi har kunnat skicka ner pengar till typ julmat till de barnen som inte har nån att åka hem till,men annars så har vi inte gjort det.

 

Men så hände nåt och vi fick ändra på allt.Nu när vi kom ner och fick se barnens portioner med mat så brast för oss. Mängden posho kändes okej men bönorna....7-8 små bönor var allt dom fick och vi kunde se att barnen var hungriga.

Det finns inte på världskartan att våra barn ska gå hungriga.

Vi frågade Eddie och pengarna fanns inte till mer.

Efter mycket tårar och vakna nätter på oss så tog vi utan nämnvärd tvekan beslutet att stötta upp med pengar till mat,fastän vi så hårt stått emot det förut.

Barnen kommer nu att få mer bönor till varje måltid och vi kommer också att börja med frukt 1 dag i veckan.

Det är en stor summa pengar för oss varje månad men det finns inte längre nåt alternativ för oss,vi kan inte se på utan att göra nåt.Vad det lider hoppas vi också kunna ge barnen vitkål till nån måltid och kanske kött och ris nån gång i månaden men först och främst ska vi se till att lösa det här mest akuta.

 

 

Det är så otroligt skönt att vi ser på saker på samma sätt Jennie och jag,vi behöver aldrig diskutera särskilt mycket.

Barnen går först alltid,det andra får vänta.