I Uganda har nu dom flesta avslutat den sista terminen och det är dags för ett långt lov. Inte innan i februari ska barnen tillbaka igen,eller kanske slutet av januari,jag vet inte så noga men det vet inte dom heller så det gör inget.

Till helgen ska en del barn resa hem och dom kommer att stanna tills det är dags för skolstart,andra stannar på Bristol och åker bara hem över just juldagarna,en del vill inte åka hem alls och en del har ingen att åka hem till...

 

 

Jag är ingen jul älskare,jag kan erkänna det.Jag tycker om det och jag tycker om att vara tillsammans med min familj och ha det lugnt och skönt,men det kan jag ha närsomhelst under året kan jag tycka.

Jag tycker om julen...jag älskar den bara inte.

Så här har det inte varit alltid men jag har påverkats utav det som vi sett.

Mina tankar går till våra barn som vet att dom kommer att vara hungriga i flera veckor framöver för att föräldrarna inte har råd att ge dem mat.Dom vet att dom kommer att få arbeta hårt hemma för det gör ugandiska barn.

Dom kommer att ha en oro i magen att det inte ska finnas pengar när det är dags att börja skolan igen för så är det för dom flesta inför en terminsstart. Dom är barn och dom borde få vara just det.Ingen ska behöva oroa sig för allt de som dom måste göra.Men dom gör det och inuti mig så vet jag det och det räcker för att jag ska tycka att all hysteri får en viss eftersmak.

Jag låter det inte hindra mig från att fira och må bra tillsammans med mina nära och kära men tänker gör jag och så är det bara.