Hur kan nån förstå?

Idag är det en vecka sedan jag lämnade Uganda.En vecka som varit tung på alla sätt och vis.

Vi ställs hela tiden inför nya problem som vi ska hantera,situationer som vi ska lösa men ibland känner man att man verkligen bara är en liten människa och det vi ska lösa är för stora människor,såna med makt,utbildning och kunskap i överflöd. Vi har inte det jag och Jennie....vi är ju bara vi. Hur i hela fridens namn ska vi veta vad som är bäst för människor i Afrika? Vi vet ju inte ens alltid vad som är bäst för oss själva...

 

Tankarna som rör sig i våra huvuden är många och tunga men jag tackar min lyckliga stjärna att vi iallafall aldrig har långt till skrattet ändå.Det är räddningen,i varje fall för mig. Jag är så otroligt tacksam att jag delar det här arbetet med min allra bästa vän för hur skulle man annars ha klarat av det...jag tror inte man hade gjort det.

 

Inte många förstår på riktigt vad vi gör,det går nog inte ens förstå om man inte varit där. Det är fullt förståeligt att andra inte förstår,nuförtiden är det ganska lätt att acceptera tillockmed.Det stör mig inte längre och det sårar mig inte heller särskilt mycket om nån inte bryr sig.

För det är inte så lätt att förstå att vi sett 5 personer bo i ett endaste rum som översvämmas varje dag det regnar så dom får sova på blöta madrasser,eller att vi vet att vissa av våra vänner faktiskt inte äter varje dag.Det är inte heller så lätt att trösta ett litet barn som gråter för att hennes mamma uteblir från ännu en besöksdag eller att det finns en kille som aldrig sett sin pappa men ändå längtar efter honom varje dag...Hur ska nån kunna förstå det som aldrig varit i våran situation...jag tror faktiskt inte jag själv hade förstått heller.

 

 

 

Anna

 

 

 

Du formulerar det så bra Anna, jag tror du har en direkt knapp mellan ditt hjärta och tangentbordet.
Du får mig iaf att ana hur ert arbete ser ut och att det innebär en massa kärlek, en hel del huvudbry och ett engagemang som räcker från Sverige och ja, hela vägen till Uganda!
Dessa goa barn på fotona, särskilt ett av dem ler jag lite extra åt!

Stor kram till dig och Jennie

Saker man själv aldrig har gått igenom är näst intill omöjliga att förstå hur det känns. Man kan gå flera mil i någons skor utan att ens ha en aning om hur det känns. Jag tycker att ni ger en väldigt stor och bred bild om hur livet är där. Men jag tror som du att vi inte har en aning om hur det verkligen känns. Ni gör kanon val och erat angaskemang ger dem mer än ni tror. Ibland tror jag att det är bättre att inte veta hur man ska göra utan följa sitt hjärtas väg. För känns det rätt inombords så kan det inte vara fel ;)

Ha en fin start på veckan!!!