Jag undrar verkligen det.

Igen måste jag lämna dem och jag vänjer mig aldrig.Barnens tunna armar om min hals och deras leenden som får vår värld att stanna.Tårar som skär i bröstet för att man inte vet vad man ska göra för att få dem att sluta.

Vi kramar,vi bär,och vi älskar med allt vi har.

En buss full med människor som inte är vilka som helst längre.Kramar och hejdå som betyder mer än vad nån kan förstå.Sättet dom kramas på är annorlunda nu än innan,dom är mer evinnerliga,mer fyllda med hopp.

Sam...jag har svårt att möta hans blick när jag går iväg. Han vet,precis som jag att jag kommer att åka och lämna gång på gång men ändå hänger min känsla av svek kvar.Han är van vid svek och jag vet att det inte är så han ser på det här,men jag är inte van och min känsla kan ingen ta ifrån mig,inte ens jag själv.

Jag sitter på Amsterdams flygplats och jag undrar i mitt stilla sinne om det är värt all smärta man känner när man lämnar dem... Och det är det ju såklart,inte just nu men snart när allt lagt sig litegrann... Får man uppleva världen på riktigt så som vi får göra, då är det i sista änden värt allt.

                            Anna