Jag har ett minne med mig från den här resan som aldrig nånsin kommer att lämna mig.Jag kommer inte att berätta om själva tillfället för det kanske Jennie vill göra nån gång längre fram men jag kan säga vad det var som fick mig att trots alla mina resor ner till Uganda och trots att jag sett så mycket vid det här laget ändå fick mig att bryta ihop.

 

 

Vi var hemma hos en av de pojkarna som betyder mest för oss,och som betyder mest för framför allt Jennie.

Det var inte hans sätt att bo som berörde mig mest utan det jag fick höra när vi satt där.

Hur min bästa vän förändrat livet för den här pojken och hans familj...Hur otroligt tacksamma dom är för allt hon har gjort och allt hon gör för dem.Hur den minsta lilla flickan i familjen bär Jennies namn och hur barnens mamma fått tillbaka tron på livet därför att Jennie valde att tro på dem och att tro på Brain.

Jag sitter där på golvet och hör dem prata och hela jag blir så otroligt berörd och tårarna kommer.

Hon har gjort nåt som dom allra flesta bara drömmer om att göra och jag blir så stolt över att hon är min vän.

 

Vi kom till Uganda av en slump men helt plötsligt så känns det inte alls som en slump längre.

Vi var nog menade att göra det här i vårt liv.Vi kom dit som en sorts människor men nu är vi några helt andra.

Vi älskar på ett sätt som vi inte trodde var möjligt och vi vet att det går att förändra livet för någon..Jennie är ett levande bevis på att det verkligen går.