Jag tänker på det alltid nästan och jag skulle så gärna vilja ha ett svar.Hur det kommer sig att det känns som att jag kommer hem när jag kommer till Uganda? Inget känns särskilt främmande och jag kan få en känsla av att jag gjort vissa saker förut fastän det är första gången jag gör dem.

 

 

Att äta den inhemska maten med händerna känns helt naturligt och jag kan inte tänka mig att göra det på ett annat sätt.

Att sitta på golvet är en annan sak,jag gör det bara.

Allt är egentligen nytt men det känns inte så.

Jag känner mig mer vilsen när jag kommer till Stockholm än vad jag gör i Uganda och jag vill så gärna lära mig allt som finns att lära.

 

 

Sam tröttnar aldrig.Han visar,han berättar och han pushar mig att testa saker som jag tvekar inför och lyckan i hans ögon när jag svarar någon på luganda med en enkel fras eller äter nån maträtt som jag tidigare inte ätit går inte beskriva.När jag kryper ner på en madrass mitt ut i ingenstans där jag vet att det springer möss och andra djur så frågar han försiktigt om jag fixar det...Jag tvekar aldrig på att jag ska klara det,jag vet att jag gör det,för jag vill.

 

 

Jag känner en djup respekt för det Ugandiska folket.Det dagliga slitet för sin överlevnad.Den oftast positiva inställningen till livet och leendena som så ofta,ofta visar sig.

Det sporrar mig att bli en bättre människa också,livet är för kort för att slösas bort på saker vi inte vill göra eller tycker om.

Livet har vi fått för att leva och jag vill leva mitt fullt ut på ett sätt som jag själv väljer att leva det.