Jag vaknar upp med ett ryck för tusende gången.Jag har inte sovit ordentligt en enda natt sedan jag kom hem.

Det har varit svårt att landa den här gången,värre än på länge och jag vet inte riktigt varför. Alla resor ner borde ha gjort mig van och hårdhudad men istället blir det tvärtom.

Pressen ökar på oss för varje år som går.Det som började litet har växt sig stort och så mycket starkare än vad vi kunde drömma om.Kärlek som vi inte visste fanns är där och den växer.

 

 

Vi blir fler och fler som känner för Bristol och människorna där och för dem har det blivit en vana att vi kommer.

Dom pratar inte längre om nästa år, utan när dom frågar så är det kommer ni nästa termin?

Små armar som klamrar sig fast när det är dags för oss att åka och kramar som inte vill släppa taget.

Tårar på även dom som är stora nog att inte gråta.

Jag känner Kabiswas huvud i mitt knä i bussen på väg till flygplatsen.Jag känner Sams hand i min och Brains hand på min axel. Mina tårar rinner sakta och jag är tacksam att mörkret lagt sig.