Efter så många gånger i Uganda så kan man tycka att man borde ha vant sig att lämna dem eller att man vant sig vid alla syner och känslor.Men man gör inte det.Man gör det aldrig någonsin.

Efter varje gång så älskar vi nämligen lite mer.Efter varje gång så förstår vi lite mer vad människorna går igenom och efter varje gång så känns det lite mer orättvist för att vi har så mycket och dom har så lite.

 

Vi reser,vi upplever,vi har pengar på banken och vi är inte ens tacksamma för det.Där är man glad om man har tak över huvudet och kan ge sin familj mat varje dag.Här väljer vi att äta det vi är sugna på för dagen utan en tanke på att inte det är så för alla.

När jag frågar en av våra vänner vad han ätit till kvällsmat och får svaret Te och PopCorn, då kan jag inte hjälpa att min egen kvällsmat får en fadd eftersmak.

 

Men mitt i virrvarret av känslor som drar i kroppen efter man kommit hem så infinner sig också ett jävlaranamma av rang.Aldrig att jag ska ge upp och kämpa för dem.Jag ska kämpa till sista droppen och den dan jag dör då ska jag veta att jag har gjort mitt allra allra bästa,innan dess ska jag inte vara nöjd.Hör ni det?