För ett år sedan lite drygt åkte jag och Sam till Kiwangala och sen vidare till Kooki,Sams hemby.

Vårt mål med den resan var att hämta Sams lillebror Pius och ta honom till Bristol och Kampala. Det var en önskan från Sam men framför allt från Pius.Pius pappa (som han delar med Sam) dog när han var liten och sen bodde han med sin mamma.För några år sedan dog också Pius mamma och då togs han till sin farmor och familjen där.

En farmor som han troligtvis inte alls varken mindes eller kanske ens träffat förut,men det är så man gör i Uganda.

 

 

Kiwangala och Kooki är otroligt fridfullt,vackert och jättefint men är man 15 år så vill man inte vara där för det finns ingenting att göra,absolut inget.Sam bodde där under några år och han ville inte att Pius skulle behöva bli kvar där för alltid så vi åkte efter honom.Har man råd att gå i skolan så gör man det och efter skolan slut så gräver man på familjens mark,för är det nåt man kan i den delen av Uganda så är det att odla och gräva.Inte jättekul när man är 15 och man ser livet rulla förbi...

 

 

Pius är inte en avbild av sin bror till utseendet.Sam är ganska kort och ganska satt,Pius är jättelång och jättesmal men till sättet är dom lika.Lugna,oerhört vänliga och väldigt tacksamma för att vi finns. Att dom är tysta är ett annat gemensamt drag hos de båda bröderna.

Men på det dryga året som har gått sen vi hämtade Pius så är det en annan kille vi möter nu.

Då när vi hämtade honom ägde han inga skor utan han hade gått barfota sedan han kom dit.Han hade ett par shorts och 1 tröja,det var allt.Det han tog med sig till Bristol rymdes i en hand.

Sam visste det här och vi hade tagit med oss kläder och skor till honom att resa i.

När vi satte oss i bilen för att lämna Kooki så såg jag inte Pius vända sig om en enda gång och jag kunde verkligen känna hur glad han var.

 

Nu när vi kommer är Pius alltid en av de första jag ser.Hans kramar är inte längre tafatta och rädda utan dom är varma.

Han pratar inte mycket men han pratar.Vad han kan däremot är att skriva...Jag fick ett brev av Pius som jag inte ens kan läsa för sättet han skriver på berör mig ända långt inne.

 

 

Vi åkte till Kooki för att hämta honom utan att jag på riktigt förstod vidden av det men för Pius så var det början på livet...