Inuti mig finns det så otroligt mycket ord,ord som jag ibland inte ens kan få ner i skrift för att jag inte vet hur jag ska bära mig åt,hur jag liksom ska få dem att låta rätt. Ända sedan jag kom hem så har det lagrats på inuti mig och det känns som jag ska sprängas.

I Uganda regnade det kopiösa mängder när dom andra hade åkt hem nu senast.Jag insåg då på riktigt hur människorna faktiskt lider.Hur många människor som dör varje dag i Afrika,och det talas inte ens om det.

Barn dör i det tysta medans vi inte gör något åt det alls.Mammor och pappor som förlorar sina barn eller barn som förlorar sina föräldrar och vi förfäras, med all rätt för det som hänt i Paris men varför är det inte lika hemskt att människor dör i Afrika?

2014 så dog 5,9 miljoner barn i världen innan de hann fylla 5 år. 5,9 miljoner....Det är helt galet.

 

 

Varje kväll som jag lägger mig så ser jag våra barn framför mig och jag vet att vi kommer att förlora en del utav dem innan de nått vuxen ålder.Jag försöker trycka bort dom tankarna för dom gör verkligen ingen nytta.

Men vet man att minsta lilla sjukdom eller sår kan få dem att faktiskt inte överleva då är det svårt att släppa tanken på det fastän man försöker...