Lika lätt som man är i sinnet ena dagen lika tung kan man vara dagen efter.Då när tankarna kommer att man faktiskt lämnar sina egna barn igen för att ge sig iväg till andras.Förvisso får jag med mig 2 av mina 3 åtminstone 1 vecka men min minste lämnar jag kvar hemma med sin pappa för att han vill inte åka med,Afrika var inte hans grej.

Att han är 16 år spelar ingen roll i sammanhanget jag är ändå utan honom i flera veckor och jag tycker inte om det.

Jag älskar att åka till Afrika men jag älskar inte att inte alltid vara med mina barn.

 

Väl på plats i Uganda så kommer tiden att rusa iväg,det gör den alltid.Inte ens när jag var iväg i 9 veckor så gick tiden långsamt.Man hinner knappt reagera innan man sitter på planet på väg hem och funderar på vad tusan tiden tog vägen och man är full av nya erfarenheter,tankar och känslor igen.

 

Man hoppas som alltid att vi gett dem nya lyckliga minnen likväl som man själv fått dem.Man hoppas att man snart ska vara tillbaka hos dem igen och att man inte gjort nån skada genom att älska dem och sedan lämna dem i samma mening.Man hoppas att när vi släpper upp lyktorna i mörkret den allra sista kvällen att varenda en av de önskningarna som skickas upp slår in för att barnen är värda det.

Sen hoppas jag att Eddie ska orka kämpa så länge det nånsin bara går för varenda unge.