Det känns så jäkla galet att jag inte ens kan beskriva det....4 dagar sen är vi där. Jag som i samma stund jag kliver på planet hem börjar fundera på hur jag ska gå tillväga för att så snabbt som möjligt kunna åka tillbaka igen.

Landet som jag 1000 gånger önskat att jag aldrig hamnat i men som jag ändå älskar så evinnerligt.Människorna där som fått mig att bli nån helt annan som ser saker som jag inte visste fanns och så fått mig att göra saker som jag inte trodde att jag kunde.

Chansen vi fått, jag och Jennie att förändra livet för andra får man inte varje dag men vi fick den,och vi tog den men jag slutar aldrig att fundera på varför det hände.

 

Flera gånger i veckan ska vi ta beslut som kan förändra livet för hur många människor som helst på ett bra eller på ett dåligt sätt, det beror på vilket beslut vi tar,vilket beslut vi kan ta vid just det tillfället.

Ibland förstår jag att vi är lite trötta...som nu.Det snurrar liksom bara på fortare och fortare och snart är vi där,men då...då när den allra första ungen hoppar upp i famnen och kramar hårt och länge då vet jag att allt det trötta försvinner i samma sekund och jag vet att jobbet vi gör är värt allt.