Jag hör hans andetag bredvid mig och jag vet att jag kommer hem till en annorlunda verklighet den här gången när jag återvänder från Uganda i November.Han andas lugnt och han har sovit hela natten utan uppehåll och jag har haft tid att tänka på allt han lärt mig på den korta tiden vi har haft.Hur rädd jag var från början och hur säker jag var på att jag aldrig kommer att lära mig vad han behöver.Men jag har lärt mig,inte allt för den vägen är otroligt lång men vi klarar av hans vardag och det är bra nog för nu.

 

 

Tänk att det är dom mest otippade människorna i världen som lär en mest saker.Dom som man inte alls förväntar sig ska göra det för man tror inte det om dem. Min bror,killen jag jobbar med,och människorna i Uganda.

Jag hamnar utanför min trygga värld och måste lära mig att leva på nytt,faktiskt känns det så när man blir ensam efter att ha levt i en tvåsamhet,iallafall för mig.Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vissa situationer som jag tidigare var helt trygg i för det är annorlunda nu.

 

 

Jag har alltid haft svårt för att komma hem efter att vi varit i Uganda.Jag har känt en enorm frustration över att allt känts så meningslöst på nåt vis.Att vi klagar på onödiga saker och att vi aldrig är riktigt glada för det vi har.

När jag har sett brända barn som skadats av sina egna familjer,barn som burits ut döda inlindade i vita lakan och barn som sovit på kartonger på gatan mitt i Kampala City då är det inte så lätt att lyssna på det som vi ser som problem här,för jag tycker inte att dom är stora längre,jag kan inte tycka det och jag vill inte tycka det.

 

 

Jag vill inte ha ett bekvämt och enkelt liv längre.Jag vill leva mitt liv.Jag vill inte vara någon som står jämte och tittar på.

Jag vill lära mig nya saker,helst varje dag om det går.

Vi lever här och nu säger Jennie alltid....men gör vi verkligen det? Hur många människor är inte bara?

Hur många av oss glömmer inte av att verkligen leva livet istället för att bara vara en figur i det som passerar förbi oss?

Många skulle jag säga.Det är många som glömmer att leva för det är alltid lättare att stanna i det trygga för då vet man vad man har och vad man ska göra i varje situation på dygnets alla timmar.

 

Jag har inte en aning om hur mitt liv kommer att bli och ibland är jag rädd för att jag inte vet det.

Men kanske är livet ändå för kort för att inte göra det man drömmer om och verkligen vill?

Vi vet ju trots allt inte när det är slut.