Som så många gånger innan så är det otroligt svårt att samla sig för att i skrift få ned det som sammanfattar veckan på bästa sätt. Orden räcker inte till och känslorna tar lätt över för det man känner när man tittar igenom alla korten. Det är först idag som jag har satt mig ner för att ordentligt titta igenom korten och alla kort säger så mycket när jag ser dem.

 

Dels längtar man så man tror att man går av på mitten sedan så undrar man hur dom mår efter vi lämnat dom. Längtar och saknar dom oss lika mycket så som vi längtar efter dom. Vem säger god natt till dom på kvällarna nu när inte vi är där för att säga det. Vem torkar tårarna på dom små som är ledsna när inte vi är där. I vems knä somnar dom nu när inte vi är där.....  Jag vet att det finns ett svar som som är lättast att hålla sig vid och att låta sig tro är det rätta svaret men sanningen är ändå den att ingen av oss vet om vi gör mer nytta än sorg genom våra besök på skolan. Men jag låter mig envist tänka att det vi gör är till det bättre för barnen för det är väl ändå helt fantastisk om vi kan ge dom alla denna uppmärksahet om inte varje dag så i alla fall varje dag i en hel vecka.

 

Veckan har varit så otroligt glädjerik, rolig, ledsam, spännande, överraskande ja jag tror att alla känslor som finns upplevs under våra resor. Dom sena kvällarna på hotellet med massa av skratt och allvar. Dagar när vi äter chips till lunch, eftermiddags fika och kvällsmat. Punkteringar mitt ute i ingestans i ett totalt mörker. Ugandas fina underbara natur och allt som finns i den. Vänliga leenden med ögon som visar tacksamhet och så vidare. Det finns mycket som rymms under en vecka och vi/Anna ska försöka få fram dom alla till er.

 

Barnen och ungdomarna finns i masssor och dom berör oss och dom ger oss massa energi till att fortsätta vårt arbete! 

 

Jag kanske ska hålla mig till Eddies ord för att stärka mitt sinne just idag:

 

- Vi kan inte alltid vara bäst, men vi kan göra det bästa vi kan!

 

 

 

 

 

Jennie