43 dagar.

Det är vad det är kvar innan vi står på Ugandisk mark igen.Skaran av 6 resande har utökats med 2 då Eivor som reste med oss förra året inte orkar vänta längre utan bad om att få åka med nu tillsammans med sin man Tore.

Självklart säger vi! Hur roligt som helst att dom vill följa med! Och ju fler vi reser ju fler famnar för barnen att vara i så det är bara fördelar. Dessutom finns det nog ingen snällare människa än just Eivor...

Vi kommer att ha en gedigen hög med väskor att packa och dom här 43 dagarna känns som att dom är på tok för få egentligen...Samtidigt så är det alldeles för många för man håller på att längta ihjäl sig.

 

Vi har som alltid 1000 saker i huvudet som ska omsättas i handling och det är alltid otroligt intensivt tiden innan vi ska åka.Skillnaden nu är att vi inte är ensamma längre,varken om barnen på Bristol eller om att packa väskor!

Bästa känslan!