Hur mycket man än försöker att inte särskilja barnen på Bristol så finns det dom som ändå får sin plats så otroligt starkt.

Det går fort och man kan inte hjälpa det.Dom får sin plats och även om dom växer upp,försvinner eller blir för stora för att var en nära så kan man aldrig glömma dem.

 

Sam var den första som tog en plats i mitt hjärta men han var redan stor när han gjorde det.Det allra första barnet som på riktigt tog mig med storm var Jonah.

2012 fick jag helt plötsligt en hand i min.Det kändes som att den var gjord för att vara där.Han lämnade inte min sida under den resan och jag kände otroligt starkt för den lille pojken.

När jag året efter sitter på Bristol en tidig morgon i mörkret för att åka med på en spelning med brassbandet så hör jag en röst i mörkret.Jag kan inte se nåt för mörkret är totalt men jag hör den lilla rösten säga:

You came back...I love you. Utan att se så visste jag att det var Jonah.Den lilla kroppen kröp upp i min famn och jag kände så otroligt mycket just då.

Lille Jonah är inte särskilt liten längre men sin plats har han och den kan ingen nånsin ta ifrån honom.