Ibland gör det verkligen för ont i mig när jag tänker på hur vi har förändrat livet för en del nere i Uganda.

Att förändra och förbättra i stort känns bara bra men när jag tänker på hur det har blivit för framför allt Sam så kan jag på riktigt få en klump i magen.Han bad aldrig om att få sitt liv förbättrat eller förändrat det har bara sakta men säkert blivit så.

Jag vet att han är jätteglad och väldigt tacksam för hur det har har blivit och han ser inte alls de nackdelarna som jag gör därför att för honom är det värt allt att ha nån som tror på honom.Precis som Eddie så säger han att det är värt det dom får ta som är mindre positivt 1000 gånger om och dom hade gjort samma sak om och om igen.

Jag tänker att hans liv var lättare innan jag klev in i det men han håller inte med och han kommer aldrig förstå hur jag ser på det. Han sliter med sitt liv men nånstans så vet han att jag finns där bakom,jag är bara så rädd att han en dag slutar att kämpa för att nå dit han vill.

Jag kommer inte att finnas där för alltid,varken jag för honom eller jag och Jennie för Bristol och då vill det till att man hjälper till på rätt sätt och det är sannerligen inte det lättaste när hjärtat är med och bestämmer.