Skumtomtar,kulramar,knäckebröd,juklappar,skor och lamineringsfickor blandat med pärlor,kläder,engelskaböcker och leksaker... Spretet i packningen inför årets resa är värre än nånsin och allt ska ner i 20 väskor.

Man får på riktigt lite panik för man vet att det behövs så väl och ändå kommer vi att behöva lämna mängder av saker hemma där det gör ingen nytta alls. Varje gång vi åker så drömmer vi om en container sen så sansar vi oss och går tillbaka till våra väskor igen...

 

 

Klädbiten är fortfarande det tråkigaste momenten under våra resor tycker både jag och Jennie.Skillnaderna oss emellan blir så tydliga då och det blir aldrig helt rättvist under utdelningen.Hamnar du långt bak i kön så har du automatiskt mindre att välja på när du äntligen kommer fram.Samtidigt som vi vet att dom är mer än vana av livets orättvisor så är inte vi det och vi tycker helt enkelt inte om att vara en del av dem. Vi lägger alltid klädutdelningen under ett så tidigt skeende som möjligt under vistelsen för att vi lättare ska kunna njuta av det andra sedan.

 

 

Den här gången har vi också många trådar att ta tag i och knyta ihop.Det har varit ett turbulent år för oss,framför allt här hemma i det vanliga livet och det har gjort att arbetet i Uganda gått i stå litegrann för att man inte riktigt orkat ta i alla problem som dykt upp.

Samtidigt så minskar inte antalet barn på Bristol precis utan det går stadigt uppåt vilket naturligt skrämmer oss lite också.Hjälpen dom behöver blir ju större då och fortfarande är ju vi bara Anna och Jennie och vi kan inte göra underverk hur gärna vi än önskat att vi kunde det....

 

 

                                                                                     Anna