Alla har vi väl sett den där bilden nu,bilden på den lilla killen som flyter iland på en strand.Han har inte upplevt nåt annat än krig,han vet inget annat liv och han kommer inte heller att få veta det.För han finns inte mer.

När jag ser och hör om det som händer i vår värld så blir jag precis som alla andra rädd såklart.Det kan ju inte vara det här som är meningen med livet? Att man som treåring ska spolas upp på en strand?

 

Samtidigt som de frågarna mal i mitt huvud så kommer ett av de starkaste minnena av Uganda till mig.

Den dagen då jag satt tillsammans med Eddie i huset där han växte upp och han berättade hur han flydde undan med granaterna vinanade kring benen.Hur han sprang med bara en enda tanke i huvudet,att överleva.

Han var sju år.

 

Till skillnad från den lille killen så överlevde Eddie.Till skillnad från honom så har Eddie fått uppleva en annan värld också som förvisso innehåller massvis med slit och elände,men han är ändå här.

Jag tänker att det inte är så konstigt att vi påverkas av det vi får veta.Jag har aldrig varit i närheten av att spolas upp på en strand eller flytt från granater.Det är svårt att förstå att nån ska behöva göra det...