Idag har vi haft ett möte med dem som ska hålla i en konsert i Varbergs kyrka i Oktober där kollekten kommer att tillfalla våra barn på Bristol.Det var ett givande samtal och på nåt vis kom vi in på att barnen förra året sjöng den Svenska nationalsången, och jag slungades tillbaka till augusti förra året...

 

 

9 veckor var jag borta då och idag ser jag att det på sätt och vis var starten till det nya livet som skulle bli mitt fastän jag inte visste vad som väntade mig när jag kom hem.

Jag är däremot fullt övertygad att just den resan rustade mig och gjorde att jag klarade av allting bättre än vad jag annars skulle ha gjort.Jag är idag inte särskilt rädd för att göra fel,för jag kan göra om och göra rätt.

Jag kan på en sekund vara tillbaka i Uganda vid en upplevelse eller en känsla och hitta en styrka och ett lugn i det.

Jag skulle aldrig någonsin vilja ha den resan ogjord fastän jag var så sjuk därför att ibland blir den inre resan så mycket större än själva resan i sig....