Jag tänker att inte vårt arbete med Bristol har påverkat mig särskilt mycket,att jag fortfarande är samma Anna som jag alltid varit.Jag är inte det.Jag kan dela in mitt liv i före Afrika och efter Afrika.Jag tycker inte mer om den Anna som jag var innan allt det här men det var betydligt lättare då.Jag tänkte inte på att det fanns barn som var ensamma i världen,eller att det fanns de som var hungriga alltid.Jag tänkte inte heller på att världen ser annorlunda ut än den jag levde i för det där var min värld och jag behövde ingen annan.

 

Nu går nästan all min tid till att tänka på just Afrika och vårt arbete och liv där.Det lämnar mig aldrig.

Barnen på Bristol som tog oss med storm så fullständigt.

Eddies oerhörda driv som får oss att vända ut och in på oss för att vi ska kunna hjälpa honom att ge barnen det som varje barn förtjänar.Sam som har fått mig att bli en bättre människa för att jag genom honom kommit så nära en annan kultur som det bara går.

Jag tänker på dem när jag somnar och när jag vaknar och när jag sluter mina ögon så kan jag känna de små barnens armar kring min hals.Jag kan känna hur de blir tunga i min famn för att dom somnat där för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag kan höra deras skratt och deras tårar och varje gång jag gör det så önskar jag så att jag var hos dem igen....