Att beskriva hur det känns när man står inför en resa till Uganda är jättesvårt.Det är så otroligt många känslor som drar i en och alldeles säkert olika känslor för var och en av som ska åka,det är säkert olika för mig och Jennie också. Man vill så mycket och man vet att allt inte går att genomföra.Man vill räcka till för var och en av dem som behöver och ändå hinner vi bara med en bråkdel av dem.Men man vet också att vårt besök kommer att lyfta dem...dom kommer att prata om det länge.Dom gör det.

Vi vet att dom älskar varenda sekund av den tiden som vi är där, precis som vi gör.

 

 

Jag vet att en av de första frågorna kommer att vara om vi ska en fest med ballonger,sen hur länge vi ska stanna.

Det kommer som alltid vara svårt för dem att förstå att jag och Jennie faktiskt inte är systrar eller att Linnéa är mitt barn.Dom kommer absolut inte att känna igen varken Amanda eller Hampus.Min mamma och Eivor är efterlängtade och dom har blivit som mormödrar för Bristols barn.Eivors man Tore kommer att bli en ny bekantskap för alla därnere och jag vet att Eddie kommer att uppskatta att ha med en manlig besökare också.

 

 

Jag längtar.Jag längtar så det värker i bröstet på riktigt.Det känns som att jag ska få ha båda mina världar under en hel vecka.Det är bara Elias som kommer att fattas,dom andra som betyder mest för mig får jag ha med mig och det är en lycka som ingen förstår...

 

 

 

                                                                                    Anna