Idag så sker det.Dom första väskorna kommer att grovpackas till årets Ugandaresa.Att jag redan varit nere två gånger under 2015 spelar ingen roll för det här är vår gemensamma resa och det är dom som betyder mest.

Precis som alltid så kommer vi att riva vårt hår i frustration.Väskorna kommer att packas om många,många gånger.

Eddies ord ringer lite i mitt huvud  -Ta med allt ni kommer över,vi saknar mycket nu. Våran plats är så oerhört begränsad så vi får aldrig med allt det som vi skulle behöva iallafall och då vill det till att vi prioriterar rätt.

Men det är inte alltid det som vi tycker är viktigast kanske som Eddie tycker.Han är man och vi är kvinnor.

Han är Afrikan och vi kommer ifrån Sverige.

 

Vi kommer snart att vara många att packa väskor men idag är det jag och Jennie som mentalt ska förstå att vi snart är på väg ner ännu en gång.Jennie för femte gången,jag för tionde.Vi vet vad och hur vi ska göra det men ändå påverkas vi alltid utav det som vi står inför. Känslorna hamnar utanpå och oron över att allt inte ska ska bli bra ligger där och gnager litegrann... Men det brukar bli bra och jag vet att vi gör vårt bästa i alla lägen.

Nånstans måste det räcka även om man inte alltid känner det.