Jag kommer aldrig att förstå varför just jag egentligen hamnade i det vi befinner oss nu.Ofta när man läser om folk som volontärarbetar eller gör nåt för världsfreden så beskriver dom ofta hur dom alltid brunnit för sin sak så länge dom kan minnas och ännu tidigare ändå.Jag brann aldrig.Och egentligen brinner jag nog inte nu heller.

Eller förresten...det gör jag kanske men jag gör det inte för världen i stort.Mitt hjärta brinner men det brinner för Bristol och för Uganda.Jag vet att människor far illa världen över men det har jag lite svårare att ta till mig för jag ser inte lösningen på dom problemen.På Bristol kan vi förändra och förbättra det som vi ser och vi kan ge av oss själva så mycket som vi önskar och då är det lätt att hjälpa till.Men jag ser inte de andra klart framför mig och jag har inte det rätta drivet att rädda alla.

 

 

Jag vill möta Aiziz på skolgården och få en jättekram och jag vill få Luckys hand i min.Jag vill titta när Kafuko och Majorine dansar och jag vill ha Pafflus i knät när han har tandvärk.Jag vill kunna hålla upp en tshirt framför mig och se att den kommer att passa Brain alldeleles utmärkt och ta med den bara för att jag vet att han kommer bli glad, och jag vill sitta på verandan för att lyssna på vad Kabiswa har att berätta.Jag villl också se Salims varma ögon och se att han har vuxit ännu mer sedan vi senast såg honom,och jag vill se Kabis sneda leende.

 

 

Allt blev så annorlunda mot vad jag hade trott.Det handlar inte om vilka människor som helst,det handlar om våra människor.Jag känner hur hela jag är beredd att göra nästan vad som helst för att få se dem växa upp och bli någon som räknas.

Tack vare dig så lever jag mitt liv idag....ord som jag fick sagda till mig och de sporrar mig att aldrig ge upp för vi kan alla förändra om vi bara vill.