Här är det bara timmar kvar innan jag skulle lämna Bristol nu senast.Hela mitt inre skrek och jag ville bara stoppa tiden.

Jag satt utanför Eddies kontor och för en gång skull så satt jag ensam utan barn bredvid mig.

Men så kom han...han smög sin lilla hand i min och och så kröp han nära som om han visste att det var allt jag behövde just då.Jag vet inte vad han heter för han är ny.Jag vet ingenting om hans bakgrund och jag vet ingenting om hans framtid.

Men jag vet att han ger mig styrka,den lille mannen vet det inte.

 

 

Nånstans vet vi att det här arbetet inte kommer att vara för evigt,vi kommer inte orka men varje dag kan jag se och minnas hur lycklig jag var och hur lycklig jag är att vi får göra det här i våra liv.

Det blev så väldigt annorlunda mot vad jag hade väntat mig.

 

 

                                                                               Anna