Varje,varje dag så hanterar vi något som rör Bristol Jennie och jag.Det finns aldrig en enda dag som passerar utan att tankarna är där på ett eller annat sätt. Våran tanke var aldrig att det skulle bli såhär stort och att det skulle få ta så stor del av våra liv. Men det hände och det är svårt att backa bandet nu.Jag tror väl ingen egentligen trodde att det skulle bli såhär stort och jag tror faktiskt ännu att dom allra flesta inte heller förstår hur stort det är.

Våra familjer vet för dom är en del av det men andra har nog inte riktigt förstått vad vi gör ens och ibland ids man inte ens dra historien igen.

 

 

I vårt arbete för Eddie och Bristols barn så drömmer jag om en lite enklare framtid.Där varje människa förstår att all hjälp vi kan få betyder massvis.Att vi inte har tonvis med människor som hjälper oss att samla in pengar och att en hundralapp i månaden från någon kan göra att vi kan ge hundratals barn en framtid om vi är många som gör det.

Jag kan erkänna att framtiden skrämmer mig lite.Inte min egen men Bristols.

Vi kämpar för dem och vi vill inget hellre än att allt ska sluta i en framgångssaga utan dess like.

Men när inte ens alla i vår närhet förstår hur ska vi nånsin kunna nå ut till världen då?