Jag tror,knäpp som jag är att jag har nån anknytning till Afrika från ett tidigare liv.Jag tror nämligen inte annars att det hade känts så vansinnigt naturligt att vistas där och ta till mig kultur och seder så enkelt som jag ändå har gjort.

Sam å andra sidan har blivit väldigt försvenskad och i mångt och mycket så är han inte alls särskilt Afrikansk längre.

 

 

När vi ska äta tex använder han alltid gaffel om det finns...jag väljer fingrarna.Att sitta på golvet kan han knappt,han får ont överallt och byter ställning 200 gånger medans jag alltid väljer golvet om jag kan.Jag föredrar numera att äta den inhemska maten för att den tillagar dom såklart bättre än annan mat,Sam väljer hellre kyckling och pommes.

Så där är det nu hela tiden.Från att ha varit livrädd för motorcyklarna och tydligt deklarerat att jag ALDRIG kommer att åka en sån så är det nu det enda sättet vi tar oss fram på när jag är ensam nere.Trafikstockningen gör mig galen och jag får hjärnblödning av att sitta och vänta i en taxibuss.Sam skrattar lika mycket varje gång och påminner mig ständigt om mitt tydliga NEVER!

 

Gränserna suddas ut och det är oerhört fashinerande när man märker hur vi påverkats av varandras kulturer.

Det är inte bara dom som påverkar oss utan dom,eller framför allt Sam,påverkas också utav vårt sätt att vara och tar till sig det. Att ge en kram när man ses var för några år sedan helt uteslutet,nu står tillockmed Eddie med öppna armar att krypa in i när man kommer till skolan på morgonen.

 

Nåt som Sam däremot aldrig byter bort är maten i Kiwangala.Man är inte bara i paradiset för att där är vackert utan dom vet hur man lagar mat också! I Kampala äter man mest posho (majsmjöl som kokats ihop) medans man i Kiwangala nästan bara äter Matooke (banan) för att det är på landsbygden och det växer typ bara bananer där....