Jag är så otroligt glad att vi tog beslutet en kväll för ganska längesedan nu att börja blogga om vårt arbete med Bristol.

Vi var helt gröna på det här med bloggning men jag var den som tog på mig att starta upp den för drivet för mig att skriva fanns där.Vi hade jobbat i det tysta under en längre tid men helt plötsligt så ville vi mer.

Jag trodde på riktigt att det här med att blogga skulle vara enkelt,jag såg framför mig hur vi skulle nå ut till tusentals av människor hur lätt som helst och på så vis skulle alla våra problem lösa sig.....

 

Idag vet jag att en blogg innebär nåt helt annat.Hårt arbete,en oändlig mängd med tankar och känslor som rör sig inut,grått hår för att man hatar att skriva och lyckokänslor för att man vet att man inte vore någon om man inte fick göra det. 

Pressen man ibland känner för att leverera blogginlägg som berör och lyckan när man inser att man lyckades göra det fastän man inte trodde att det skulle beröra alls.

 

 

Bloggen idag känns helt ovärderlig.Inte för andra såklart men för oss.

Vi kan gå tillbaka och se tillbaka på allt vi har gjort och på  alla upplevelse vi haft.

Vi hade aldrig kunnat minnas allt det här som hänt och det känns verkligen som en skatt att den finns.

 

 

När vi nån gång längre fram vill minnas vad som hände just nu så kan vi gå tillbaka och läsa och minnas att vi just nu har lyckats registrera 27 stycken ungar i P7 så dom får skriva examensprov och förhoppningsvis att en del av dem klarar det.

Vi kan också  minnas att vi fick skicka ner pengar för att vi har 25 sjuka barn med huduslag som varar och vätskar sig och att det sprids i rekordfart....Alla minnen är inte lika bra men dom tillhör likväl livet och vi har dem samlade här,den vetskapen gör mig lycklig.