Idag är jag trött.Utifrån och ända in. När jag blir sådär vansinnigt trött så drar tankarna igång ännu mer och jag vet att jag bara borde gå och lägga mig.Min killar har kommit hem för att var här med mig hela veckan och det känns skönt att ha dem på plats.Man lever lite mer när man har dem hos sig och jag känner verkligen hur mycket man saknar dem när dom inte är här.

Mina tankar går till Bristol och till Uganda och till den lilla flickan som så förtvivlat grät efter sin mamma.

Hur jag inte kunde få henne att sluta trots att jag vaggade henne i famnen i över en timme.Hur hon till slut la ner sitt huvud mot mitt bröst och somnade i ren och skär utmattning och hur jag inte vågade röra mig för att jag inte ville att hon skulle behöva vakna och sakna sin mamma lika mycket igen.

 

 

Nu har snart första terminen gått och barnen gråter inte längre efter sina mammor.Nu har dom vant sig vid att mamma inte är där för dem utan att dom får finns sin tröst hos sig själva eller hos ett annat barn...man borde inte behöva göra det när man är 5 år.