Ibland kommer det till oss och då känns det alltid väldigt starkt. Vi vet ju att Nya Bristol aldrig funnits om det inte vore för människorna i just Bristol i England,Uffe i Sibbarp,Lasse,Victoria och Agneta för att nämna några.

Eddie hade inte haft en sådan skola som han har idag utan hjälp härifrån,så är det bara.

 

Ibland tror jag att det är svårt för Eddie själv att greppa vad som hela tiden händer kring honom.Varför får just han den här hjälpen?Varför stannar vi kvar vid hans sida år ut och år in fastän vi ibland är så trötta och bara vill ge upp när så många andra gett upp långt innan målet var nått? Jag tror att han funderar på de här sakerna mer än vad vi förstår och han liksom vi vet att det här kan ta slut hur snabbt som helst och även om Bristol skulle leva vidare så skulle det bli annorlunda och än mer slitigt än vad han har idag.

 

Jag är sådan som människa att när jag känner stöd i ryggen så kan jag klara precis vad som helst.När jag känner det så behöver jag nästan ingen hjälp alls faktiskt för då är jag trygg.Då vågar jag lita på att jag kan nästan allt som jag måste kunna och att jag lär mig det som jag vill och inte kan så bra.När nån inte tror på mig eller ger mig stöd blir jag väldigt,väldigt liten som människa.

Jag tror att det är lite så för Eddie också....Han behöver inte vända sig om för att kolla att vi är där för han vet det,han känner det.Den dagen vi inte längre kan finnas där så kommer vi att berätta det för honom,det vet han också.

Och kanske kan det göra att han står lite starkare och tryggare än vad han annars hade gjort.