Oavsett vart vi rör oss så syns vi.Det går liksom inte komma undan.Ibland är det jobbigt men när det kommer till barn så spelar det på nåt vis inte nån roll.Alla barn behöver ju få synas och kommer det en vit människa så skapar det ett intresse såklart.

I början när jag började röra på mig utanför Bristols grindar så kändes det faktiskt lite jobbigt att vara med andra barn.

Det kändes som att jag svek Bristolbarnen då.Så var det ju naturligtvis inte och nu känner jag mer att varenda unge vi kan ge lite uppmärksamhet är en liten vinst i sig. När vi kommer till Kiwangala tillexempel så är jag väldigt mycket ensam vit och barnen älskar det.Visar jag mig så får jag garanterat en hög med barn kring mig och jag lider verkligen inte kan jag säga. Barn är enkla att umgås med tycker jag,dom ger av sig själva och automatiskt så ger man tillbaka och varje gång man gör det så får man stunder att minnas...