Jag tänker ofta ofta på vilka vi varit om inte vissa saker hade hänt i livet.Alla olika händelser som format oss till dem vi är just nu,om inte dom hade hänt,vilka vore vi då? Mina barn har trots deras ringa ålder varit med om väldigt många dödsfall.Människor som lämnat in både ofrivilligt men faktiskt också av egen vilja och det har såklart påverkat dem att vara med om det.Jag är uppväxt med en bror med down syndrom,hur har det påverkat mig?

Enbart positivt tror jag,men likväl har det ju påverkat mig.Vi har aldrig varit en vanlig grupp av syskon som vi varit om vi var tre alldeles normalbegåvade barn,så är det ju.

Vem hade Sam varit om han hade fått ha sin pappa hos sig längre än till han var 8? Och vilka hade barnen i Uganda varit om dom inte hade blivit lämnade?

 

 

Tänk om inte vi hade åkt och hälsat på Jennie,Martin och den lilla nya Amanda då för snart 20 år sedan och vår vänskap aldrig blivit,vad hade Bristol varit då? Funnits hade den såklart gjort för den där drömmen startade inte med oss.Nä...den startade långt tidigare när Eddie själv var ett av de där barnen som ingen på riktigt visste vad det skulle bli av.När han hade flytt från sitt hem med bomber vinande kring benen när han bara var sju år gammal men fann sin fristad hos en holländsk präst och på så vis överlevde ett liv som med största sannolikhet annars sett helt annorlunda ut.En pilgrimsvandring i Walusi förändrade Eddies liv ännu mer och jag törs lova att han aldrig ångrat den vandringen,men jag undrar hur allt hade sett ut utan den?......Inte såhär iallafall.