Sista söndagen jag tillbringade i Uganda den här gången så var det VisitationDay,hälsapådag helt enkelt.

Det innebär att föräldrarna till de boende barnen på Bristol kommer och hälsar på sina barn i deras vardag och tillbringar några timmar med dem och har med sig lite mat,dricka och kanske lite snacks till dem.

Mellan klockan 10 och 16 brukar tiden vara för det.

Jag tycker inte om att vara på skolan under de här dagarna för jag vill inte att vi ska synas på det viset för föräldrarna men Eddie håller absolut inte med och han bad mig vänligt men mycket bestämt att komma.

Naturligtvis så gör jag det då.

 

 

Jag och Sam åkte ut vid 10 tiden och jag hamnade på kontoret med Eddie för att prata lite.Tiden gick och klockan 12 hade vi fortfarande inte sett en enda förälder.Många var de barn som vankade fram och tillbaka utanför på skolgården ska ni veta. 12.20 ser vi den första föräldern komma till ett överlyckligt barn och mitt hjärta dog lite och jag hann att tänka att nu kommer nog snart alla!

15.50 kom de sista föräldrarna insläntrade genom grinden och då hade sammanlagt 7-8 barn av 167 boende fått besök....

 

 

Att ha dessa dagarna är ett måste i Uganda men ur mina ögon sett är det ingenting annat än ren och skär barnmisshandel.Att låta ett barn gå och vänta en hel dag på att nån ska komma och sen inse framåt kvällen att ingen kom?

Jag sa det till Eddie och han höll med fullt ut.Han sa bara helt stilla att dom tänker inte på det och sen står vi här på kvällen med gråtande och besvikna barn,sen nästa gång är det samma visa igen.

 

 

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag och Jennie en gång för länge sedan nu tog beslutet att aldrig nånsin lova barnen nåt som vi inte vet att vi kan hålla till dem.Föräldrarna i Uganda är så bra på att svika sina barn själva så det känns bra att inte vara med och bidra till det....