Livet i Uganda är så skört och vi möter det gång på gång.Man dör,inte alltid för att kunskapen om hur man ska bota det sjuka saknas utan för att man inte har pengar att göra det.Man blir liggande hemma och till slut så finns man bara inte mer,iallafall inte i den här världen.

 

Sam får ett samtal från Kiwangala.Hans farbror är på väg att ge upp och allt han vill är att Sam ska komma.

För oss finns det en utväg kvar därför att vi har turen att ha varandra och på så sätt kan vi få iväg honom till ett större sjukhus med bättre förutsättningar att klara av honom.Typhoid,malaria och lunginflammation är bara delar av allt det som härjar i hans kropp och man blir så medveten om hur nära döden han har varit.Var och en för sig så är sjukdomarna dödliga,han har dem alla på samma gång.

 

Tillsammans med de olika förutsättningarna vi har så kan vi göra vad som krävs för honom.Jag med mina pengar,Sam med sin närhet och trygghet.Jag är den som blir tackad och det gör att jag vill kräkas.

Min uppoffring är inget i jämförelse med vad dom går igenom.7 barn kan bli utan sin pappa,Sam kan förlora sin fasta punkt och det är bara pengar som kan ändra på den situationen,för utan dem så kommer ingen att hjälpa honom. Man kan vara på sjukhuset men betalar man inte så kommer dom att låt dem ligga utanför och dö.

 

Vi är så långt ifrån den världen vi kan komma och det är lätt att förstå paniken som uppstår i dem när dom blir sjuka.

Det finns så många hinder för att bli frisk igen för ingen bryr sig om att se till att man blir det om man inte kan betala för det...är inte ett liv mer värt än så?