Idag fyller Jennie år.Hon har åkt till Mora.Jag tänkte bjuda henne på en resa till Grekland men hon valde Mora istället....Kanske för att hon visste att jag ljög...Jag vill ju inte ens åka till Grekland.

 

 

Hon är min totala motsats men ändå min bästa vän.Hon som så ofta vet vad jag känner,ibland innan jag ens vet det själv.Hon som bodde på "andra sidan stora vägen" när vi växte upp,och som satt med permanentet hår på franskan några år senare när vi gick på högstadiet tyst som en mus.

Hon som jag knappt visste fanns tills hon en dag var nån jag aldrig ville vara utan,en jag inte vet hur jag skulle vara utan, då var vi typ 23.

Vi har sedan dess upplevt saker tillsammans som vi inte visste fanns.Vi har uppnått saker som vi aldrig trodde att vi kunde för att vi bara är vi. Vi har fått andra med oss på den livsresa vi fått äran att göra och trots våra olikheter så tänker vi så oerhört likt många gånger.

 

Vi lever här och nu. Jag vet inte hur många gånger jag hört henne säga dom orden.Jag som är en planerare av yttersta rang behöver höra det.Vi lever nu.Kanske blir inte allt rätt och kanske är inte allt enkelt men det kan vara försent att leva sen för det finns kanske inte ens ett sen.

Jag vet att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten oavsett vad det gäller.Jag hoppas att hon vet att hon också kan ringa mig.

 

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på att jag är tacksam för att jag har henne.Och jag ber till gudarna att jag aldrig ska behöva veta hur livet utan henne är.Ingen får mig att skratta som du och ingen får mig att våga vara mig så bra som du..Tack för att du finns i mitt liv och i mina barns,det vore aldrig detsamma annars.