Tänk ändå....vi halkar in på det här med Uganda och åren går sakta framåt.Vi jobbar först inte alls aktivt,sen i bakgrunden och sedan till att vara ensamma kvar utav olika anledningar. Mitt upp i detta har vi våra vanliga liv och familjer med 5 barn i spetsen.

Nu står vi här 8 år senare.Våra yngsta barn är 17 år,det äldsta är 21 och dom är nu alla delaktiga i vårt arbete med Bristol,på olika sätt men dom är alla med.Alla har vart med oss därnere,dom flesta av dem flera gånger men vad som är det största är egentligen att dom är med oss även här hemma i arbetet.

 

Det låter kanske som en självklarhet att dom ska hjälpa till,men det har aldrig varit det för oss.Dom valde inte detta,det var jag och Jennie som gjorde.Men det är klart att det känns i hjärtat när alla våra barn är med under hela loppishelgen tex.Mellan sina arbetspass på sina jobb/sommarjobb och trots en 38 veckors gravidmage så är dom där tillsammans med oss och ger av sin tid till människor som behöver.

Mina barn har dessutom sett mig lämna hemma för att åka så många gånger nu men dom har förstått vad det handlar om.

 

Så ja...jag är otroligt stolt över våra egna ungar.Jennies döttrar Amanda och Felicia och mina egna barn Linnéa,Hampus och Elias.Vi hade aldrig kunnat göra detta om vi inte hade dem med oss och jag kommer aldrig att sluta vara tacksam för det.