Ibland när jag ser våra barn så önskar jag att dom fått uppleva det lilla i livet som vi har här...solvarma jordgubbar,blåbärshänder,solen i ansiktet när man gungar om sommaren och varm choklad i pulkabacken på vintern.

Den villkorslösa kärleken av en vuxen som förvisso inte är en liten grej men ändå så självklar.

Det finns så många oälskade barn i världen så vi kan inte ens räkna dem ändå gör vi inte mer för att förändra.

Vi accepterar och ser men vi låter det stanna där.Vi tror att vi inget kan göra och att det lilla vi kan göra inte spelar nån roll.Men för den som vi förändrar för så spelar det all roll....Hur kan vi då säga att det inte betyder nåt?

 

 

Vi står med 48 dagar kvar innan vi reser igen.Jennie för sjätte gången och jag för den trettonde.Vi har förändrat och vi har förändrats.På det stora hela har vi inte gjort mycket för världen men i det lilla så har vi.

Vi kommer att göra precis allt som vi brukar.Leka,bära,lyssna,förmana litegrann och älska dem så mycket vi förmår.Maktlösheten man ibland känner kommer lamslå oss och sen kommer vi tillbaka med full kraft igen.

Vi kommer att torka snoriga näsor och dansa i mörkret när ingen på riktigt ser att vi saknar takten.

Vi kommer skratta och gråta och vi kommer att vara där med hela våra hjärtan.För när man är hos barnen på Bristol så finns det inget annat läge än det.Dom förtjänar det och vi förtjänar det.