Herregud.....! Jag hinner nästan själv glömma jobbet som ligger bakom varje storresa som vi gör.

När jag reser ensam så ser vi till att få med de mest akuta sakerna,jag reser med 2 väskor och allting går lugnt och stilla till.Jag och Jennie kan prata oss fram och vi hjälps åt att packa det lilla och på så vis blir resan inte bara min utan också hennes.I min värld är hon alltid med mig där ändå fastän jag är ensam.

 

Nu ska 12 personer iväg,på 2 olika avresedatum.24 stora resväskor ska fyllas med saker vi inte har än.Vi lämnar Sverige 4 dagar innan dom andra och då måste allt vara klart.En resa börjar så långt innan själva resedatumet och vi lovar oss själva varje gång att börja i tid men vi gör det aldrig.

 

 

Min hall börjar fyllas av saker som människor lämnat och det börjar bli svårt att ta sig in.Jag och mina killar bor litet och det märks av nu :) 

Jag undrar hur man kommer se tillbaka på de här åren en dag när allt är över.Antagligen kommer man att tänka att det har varit helt galna år men också helt fantastiska.Hur vi gick till att vara ensamma till att vara många och hur vi la så mycket tid på nåt som vi själva inte vet hur vi hamnade i.Hur vi valde att att försöka förändra på riktigt och inte bara prata om det.

Hur vi fick älska och bli älskade tillbaka av ett gäng människor som saknar allt....