Allt jag behöver är att sova ändå så landar jag klarvaken i min säng när det är dags.

Kan inte släppa tanken på helgen och det drar med sig så mycket andra tankar också.

Vad har vi gjort egentligen? Vi halkade in på ens mans dröm och i bakhasorna på andra människor som jobbade med den var vi med i det tysta.Dom flesta visste inte ens att vi fanns,än mindre vad vi gjorde eller att vi gjorde nåt alls Jennie och jag.

Än idag finns det släktingar och vänner/kompisar som inte på riktigt vet vad vi gör eller vad vi har gjort,för dom frågar inte och dom vill nog inte veta heller kanske.Det får vara så,jag bryr mig inte nämnvärt över det.

Få vet och förstår slitet som ligger bakom och oftast förstår vi inte det själva heller.

 

Vi lever och vi andas med Bristol.Dom finns med oss varje dag.Jag saknar dem så evinnerligt emellanåt så även om jag försökte förklara så kan jag inte.

Jag saknar Sams klokheter,jag borde höra mer av dem för dom får mig att behålla mig väl förankrad på jorden.

Min verklighet är så bra i jämförelse.

Jag saknar känslan av att ha nån som tänker precis som jag,men jag vet ju inte ens själv vad jag tänker.

Jag tänker att vi kämpar så för att ge några människor en bättre framtid och när vi känner att vi faktiskt kanske har lyckats ganska bra med det då är det svårt att inte tänka på vad vi har gjort för gott för att förtjäna att vara en del av Eddies dröm,drömmen som också blev våran.