Jag sitter och kollar tillbaka i bloggen om allt vad vi skrivit om sedan vi startade den 2011 och det är verkligen jätteroligt! Man ser vilka framsteg barnen gjort,hur skolan vuxit fram och man ser hur gamla vi har blivit....

Jag kan se att mitt sätt att skriva har förändrats litegrann också.

 

 

Nånting som också slår mig är hur vi har förändrats på våra reaktioner.Vi har förhårdats lite,vant oss vid eländet på nåt vis,och det tycker jag egentligen inte om.Jag lobvade mig själv att aldrig gör det.Men det blir en vana att se elände också och hur hemskt det än låter så stänger man av det lite.Jag blundar inte men det krävs lite mer för att det ska beröra mig så djupt och innerligt som det gjorde 2008.

Fortfarande berörs jag,förfäras och gråter över det jag ser och upplever,den dagen då jag inte gör det längre då är vårt arbete slut i Uganda.Då har jag tappat kontakten med mitt hjärta och då är man på helt fel plats....