10.000 här,6500 där,100 hit och 500 dit....Det är nog lätt att tro att vårt arbete med Barnen på Bristol håller en spikrak kurva rakt upp,utan ekonomiska bekymmer och våndor,att det kommer in mer än det går ut och att allt är hur stabilt som helst.Det är inte så.

Vi våndas varje dag Jennie och jag.

Flera gånger i veckan får vi meddelande om sjuka barn,barn som inte får tillräckligt med mat,byggnader som behöver renoveras,trasiga instrument som inte går att användas osv osv,varje vecka året om,år ut och år in.

Vi har valt det här så vi klagar inte men det är ingen dans på rosor att vara en meddrivare till en skola i Uganda,det ska gudarna veta.

 

Vad kan vi säga ja till? Vad är inte världsviktigt just nu? Dör det barnet om vi inte behandlar det just precis nu?

Hur många barn kan dela en säng egentligen och vad kan vi göra för att förhindra att fler blir sjuka,får sår eller längtar hem.Blir det bättre om vi köper nya instrument än att vi lägger pengar på att renovera dom gamla som redan är renoverade 48 gånger?

 

Vi brottas med små och stora frågor varenda dag som om vi vore kärnfysiker men så är vi ju inte det utan bara Anna och Jennie och ibland blir vi väldigt medvetna om det.Det vi började arbeta med för en massa år sedan har ändrat karaktär fullständigt och det finns ingen som på riktigt kan förstå hur vårt liv påverkas av det vi gör.

 

Vi är beroende av all hjälp som finns att tillgå så tack alla ni som delar våra inlägg,som skänker pengar ibland och till er som ger oss pengar varje månad.Till våra familjer som arbetar bredvis oss och till människor vi aldrig mött men som ändå tror på det vi gör. Arbetet med Bristol är ingen rak väg,tro aldrig det,och tro aldrig att er hjälp inte gör skillnad,för det gör den.

Och lika mycket som den betyder för Bristol betyder den för Jennie och mig som människor.Vi växer och blir starka och så orkar vi lite,lite mer.