Jag har jobbat natten och det är fortfarande mörkt när jag kör hem.Jag kliver innanför dörren och jag känner mig verkligen hemma fast jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra det här.Jag borde verkligen sova men hela jag vet att det inte kommer att hända,jag har för mycket att tänka på helt enkelt.

Skinkan vill jag ju ha klar,och grönkålen vill jag göra själv,annars är numera julen inte alls den pressade tiden som det var förr.När hela huset vändes upp och ner och städades och så mycket som möjligt skulle göras,helst av mig ensam.

Jag vet egentligen inte om jag gjorde det för att jag ville eller om det var vad jag trodde förväntades av mig.Nu tycker jag det är skönare med ett lagom städat hem och tar hellre lite glögg i soffan med ungarna om tillfälle ges.

 

Det som ändrat mig är Uganda,det är bara så.Jag varken kan eller vill leva i överflöd.Jag har min familj här och vi har ett fantastiskt liv tillsammans.Inte på något vis speciellt men vi har varandra och jag tror att vi allihopa är ganska tacksamma över det. I Uganda har vi Eddie och barnen på Bristol och så har vi resten av de människorna som jag mött under åren som också dem har blivit min familj fastän vi saknar alla blodsband.

Jag delar gärna det jag har med dem så att vi alla kan få en God jul,vi här och dom där men likväl tillsammans.

Så vansinnigt långt bort på kartan men så evinnerligt nära i mitt hjärta.