Det känns verkligen konstigt att vi är på väg att lämna ytterligare ett år bakom oss.Att lägga det bakom mig i mitt eget liv känns inte så konstigt men däremot att det har gått ännu ett år i vårt arbete med Bristol.Varje år känns det som "Vad hände egentligen?" Jag tror på riktigt att jag aldrig kommer att förstå hur vi blev kvar i det här som vi bara hamnade i av en slump (om man nu tror på slumpen...).

 

Varje år tänker vi att nu kan det inte bli större och varje år kan vi summera att det kunde det visst.Vi tänker att undra om vi kan klara det här? Och så visar det sig hela tiden att vi faktiskt kan det.

Fastän vi hela tiden jobbar på gränsen till vad vi hinner,kan och på sätt och vis orkar så är det såhär vårt liv ser ut.

Vi närmar oss år 9 tillsammans med Bristol och år 4 som helt ensamma vid rodret. Fantastiska år var och ett på sitt sätt men betydligt lättsammare år dom sista när vi varit ensamma om besluten Jennie och jag. Och jag inser att vi har nog en lite dåre inuti oss både jag och Jennie för hur kan man annars orka tro på att vi verkligen kan vara med och driva en skola i Afrika.....? Det är ju skitlångt borta ju.