Jag har chansen att sova lite längre idag men som vanligt när jag kan det så slår jag upp mina ögon på tok för tidigt ändå. Strax efter jag vaknat så kommer det en hälsning långt bortifrån om en önskan om en bra dag och jag tänker att det trots allt nog kan bli det.Jag önskar den människan detsamma och sen är den bort lika snabbt som den kom.

 

Det lilla räcker för att mina tankar ska hamna i Uganda snabbare än vinden och till ett samtal jag hade med en annan därifrån igår..Han undrade om jag kan förlåta människor som gjort mig illa och hur jag tar mig vidare i det.Stora frågor att hantera en lördagkväll med en ung människa som jag vet har haft ett liv som är allt annat än enkelt.Det duger inte att bara säga nåt,jag måste säga rätt sak.Jag vet att det vi säger påverkar honom och är det som kan göra att han orkar lite till i den totala ensamheten just han befinner sig i.

Min mamma lämnade mig när jag var liten och jag är så arg på henne och jag vet inte hur jag ska förlåta henne för att inte hon tog hand om mig.Orden gör så ont att höra för jag vet inte heller hur han ska kunna förlåta sin mamma för en sån sak och jag vet inte vad jag ska svara honom.Det enda jag kan ge honom den här kvällen är av min tid och jag ber honom kämpa på,det är allt vi kan göra.Han tackar för att vi alltid finns där när han behöver prata och i mitt stilla sinne så tänker jag att det var verkligen det lilla.

 

Annars idag så är det dags för mig att ge mig iväg till en liten by en bit hemifrån om en stund och till en julmarknad för att sälja lotter tillsammans med Signe som stöttat vårt arbete i många år.

Jennie är upptagen på annat håll idag så det får bli min uppgift.Vi tycker om att vara på plats när folk lägger av sin tid för att hjälpa oss,det är liksom det minsta vi kan göra.Alltid går det såklart inte då vi trots allt (fast man ibland inte tror det) har ett annat,vanligt liv också.Men idag fick vi ihop det såhär och vi hoppas på god lotterilycka,vilket Signe brukar se till att lösa!