Normalt när man kommer i kontakt med fattiga barn och slumområden så handlar det om att man bokat en safari till nåt Afrikanskt land och en utav dagarna,antingen innan eller efter safarin så bussas man ut så får man se eländet och kanske bära lite på ett barn eller klappa på dem och förfäras av hur fruktansvärt det är.

Sen åker man hem,tänker på det ett tag och sen minns man mest det vackra från safarin och minnet av barnen och det eländet man såg bleknar.

 

Vad som hänt för vår del och som jag tror dom som reser med oss uppskattar är att vi har kommit den ugandiska kulturen nära och vi ges möjligheter att besöka vanliga Ugandiska hem med vanliga människor och helt plötsligt så gör det att allt blir så mycket mer verkligt.Vi får se hur det ser ut,vi möter annat än bara elände och vi tas emot med så otroligt mycket värme och kärlek.Bakom allt det fattiga,skitiga och hemska finns det också tonvis med kärlek och lika mycket glädje,och vi får uppleva det om och om igen.